Sanningens ögonblick

... är nu här. Jag vet ej om jag skrivit att jag har fått ett jobb, men jag tror jag har nämnt det i förbifarten någon gång. Sånt kanske man borde ha poängterat lite mer i dessa arbetslösa dagar, kanske jubel hade varit på sin plats, men icke. Jag har nämligen aldrig varit säker på om detta jobbet är ngt för mig. Jag fick det - det kan man tycka räcker som bevis på det - men magkänslan har aldrig varit den rätta. Tänker inte gå in på i detalj vad jag ska göra för det vet jag inte. Men det har att göra med att jag typ ska va handledare för en grupp vuxna människor som antingen ska börja plugga, gå ngn arbetsutbildning eller liknande. Anledningen att jag sökte det jbobet var att jag i stort sett har sökt allt - utan resultat, så jag har liksom bara fortsatt så. Trodde ej jag skulle ha ngn chans på det heller då erfarenhet av vuxenutbildning var ett krav - ngt som jag inte har. Hur som helst så fick jag det. Jag löneförhandlade och det gick fint.

Men... Kontraktet kom inte. Allt tog lite tid och jag började såklart tveka mer och mer. Jag kände att jobbet inte var ngt för mig. Jag vill ju jobba med ungdomar. Det är liksom de jag kan känns det som. Vet ej om jag har så mkt att ge i detta jobbet. Tar jag på mig ngt så vill jag göra det ordentligt och bra och känna att det har räckt, iallafall en bit på vägen. Sen kom kontraktet. Då stod det fel lön.

Det har liksom hela tiden varit saker som gjort att det dragit ut på tiden och som har gett mig chans till att fundera på vad som är rätt, vem jag är, vad jag vill osv. Jag har mått dåligt av detta, drömt om jobbet, vaknat med hjärtklappning, varit väldigt stressad och knappt haft ngt korttidsminne när det varit som värst... Igår nådde allt detta sin kulmen då jag och Emil var ute och promenerade. Jag  kände bara hur min avsky för Skövde nådde all time high. Så efter mkt diskuterande så kom vi fram till att jag får tacka nej helt enkelt. Det är nog inget för mig... Istället ska jag dra t Lkpg ett tag, bo hos Helena och försöka jobba extra på Lindex. Ringde dit och det verkade finnas vissa möjligheter till detta. Helena tyckte det skulle bli kul och ja.. Jag lyckades säga upp mig från mina åtaganden på friskis och det accepterades. Allt verkade lösa sig.

Sen kom idag. Jag gick ner på stan, tänkte gå till kontoret där mitt blivande jobb finns. Kom in där och fick prata med en av personerna. Det gick bra. Jag fick sagt det jag ville och klarade mig nästan från att börja lipa. Sen började har diskutera detta frma och tillbaka och övertala mig och sa att jag nog bara har ställt för höga krav på mig själv och att detta visst passar mig bra. Jag var inte alls beredd på denna övertalning... Satt där och kände att mitt beslut mer och mer flagnade bort...

Det som vi till slut kom fram till var att jag kommer ha en anställning som enbart räcker en månad. Vill jag inte mer sen så har ju anställningen gått ut. Då har jag ej sagt upp mig/blivit uppsagd. Annars så fortsätter det.

Jag vet inte hur detta känns, men det känns iaf bättre än förut och det kommer underlätta för mig om jag ej vill fortsätta eftersom att jag då slipper säga upp mig, samtidigt som jag faktiskt ger jobbet en chans... Då jag gick bad jag honom å skynda på det nya kontraktet så att jag inte hinner ångra mig igen...

Det har hänt idag. Nu ska jag ut och promenera lite mer, så får vi se vad jag lyckas tänka på denna gången.